storlillan

Har haft en av de värsta nätterna någonsin. Värken var obeskrivlig. Först
så ont i ryggen att ja varken kunde gå eller röra mig, sen går det ut i benen och i magen så
jag bara ville skrika. Ingenting hjälpte som vanligt. Är det meningen att man ska LÄRA sig
leva så resten av livet? fyfan säger jag bara!

Det värsta är väl att jag har haft rätt hela tiden.

- Sanning eller lögn, man ger vad man får?
Det är iallafall så jag lärt mig att vara.

Kan du ge mig en förklaring? Jag önskar jag ville lyssna. Well i've heard it all, and i am getting bored.  

Jag står här och trampar men kommer ingen vart.
Mellan vitt och svart, där vill jag inte längre leva. Blickarna blir alltmer grå idag. Varför?
Det har du dig själv att skylla, för att såra mig?, kanske. Eller för att du är så osäker på
dig själv så du måste söka bekräftelse hos andra?, för att jag inte räcker till.
Kanske är det så att du alltid varit så, även i tidigare relationer?, för att det är bara så du är.
Är du ute efter att såra, svika och förstöra det som byggts upp?, för att känna dig stor,
mäktig, som du sedan inser att du inte är.
Försöker du bevisa att du kan göra vad du vill, utan att det blir någon skillnad?, för
att vad som än skér förlåter jag och stannar kvar.
Fråga dig själv, vad som är värt mest?, för jag har redan ställt frågan tusen gånger
men svaret kan inte vara annat än fel, eftersom besvikelsen dyker upp igen.

Vad tjänar du?, självkänsla, trygghet att det finns dom du kan söka tröst hos om, jag lämnar dig. 

Måste man ha en/fler "backup/s" för att man ska vara säker på sig själv?

Vi alla vet väl att den känslan bara finns där till det skapat tillräckligt med
problem att man förlorar det enda som man faktiskt, egentligen alltid
vill ha kvar. Därefter, slår det oss tillbaka och man har förlorat.

- Jag förstår inte varför, för det existerar inte i min värld.


Föreställ dig, i mina skor efter allt som varit kring oss och vad jag tvingats till de senaste månaderna på
grund av mitt tillstånd. Föreställ dig, hur ont det gör att ständigt bli knäckt av den man älskar.
Då spelar det inte längre någon roll, hur mycket du ställt upp när jag mått dåligt, eller hur mycket
du bryr dig. Då skulle du inte såra mig från första början och definitivt inte fortsätta i samma
riktning när du vet vart den leder.

De andra gångerna har jag inte blivit annat än ledsen & frustrerad. Men nu kan
jag inte längre beskriva hur det känns. För nu, har jag en mur framför mina ögon, som
jag inte tänker försöka ta mig över. Jag förstår helt enkelt inte varför, varför jag ska
låtsas att allt är okej när det inte är det!? Samma bortförklaringar och samma förbannade
lögn. Jag trodde för ett tag sedan att jag nått så långt ner man kan komma, psykiskt.
Men nu är jag dubbelt så långt ner och jag tror inte jag kan förlåta den här gången.
Det går bara någon månad ändå så är det samma sak igen, det fungerar helt enkelt
inte för mig. Tänk dig om jag skulle göra likadant? Är det
konstigt att jag inte tycker om när du undanhåller
saker för mig hela tiden, gör allt för att dölja det för mig? Att du
ändrar hennes namn till ett klubbnamn för att jag inte ska se, vem du egentligen
ringer, eller skriver till. Att du sedan ljuger om sanningen som jag t o m har bevis på,
för att vänta tills nästa gång det skér och tala sanning om gången innan, för att sedan
ljuga om det som skett nu? Är det också konstigt om jag undrar vad hon har, som
fattas hos mig, efter allt? Är det konstigt om jag undrar, när det har varit flera andra,
förut? Nej, för du hade tyckt samma sak.
Även om det tillhör de förflutna, så kommer det alltid tillbaks när samma sak
dyker upp, fast med ett annat namn(!?) Men det här namnet har varit i bilden sedan
kvällen du knäckte mig, 21 februari 2009. Ställ dig i mina skor och försök föreställ dig
hur jag mår över detta. Det vet jag att du inte kan. För du det är ingen stor grej
för dig, men vet du vad? Det är allt för mig!
Du såg hur sårad jag blev sist, ändå hände det igen och då påstår du att du aldrig
skulle, för att du såg hur ledsen jag blev sist. Du skulle inte tillåta det.
Ändå är det här tredje gången efter det? Whatever i try to do, i'll never be
good enough for you. Why is that? WHAT is that?

Jag undrar om det ens är värt att kämpa för, när allt egentligen är en stor lögn.  
Förnekar inte att du inte har känslor för mig, för det har jag sett, men det överväger inte
dessa ständiga lögner och bortförklaringar. Inte för mig, tyvär.

:(

You reeled me in with your smile andyou made me melt with your voice.
Now I've been gone now for a while. I don't wanna pay the cost
But it'd be best if you get lost because we know you'll never change!
Don't say that you need me and don't play these games with my mind.
You better get out of my my head cause you're wasting your time.
And don't say it's forever don't play, cause you had your shot.
You better stop messin' around cause you're gonna get caught. I guess I'm not the only one..
But see it's my heart on the line this time.
I'm your only one or i'm leaving.
I won't forget about our past, never. :( But,
now your making it much easier for me to see.
Don't say that you're sorry for breaking every inch of my heart!!!!


What did i do to diserve this? Tell me the truth and don't lie, you're pretty good
at that but no not this time. You know that you're gonna loose. Everything
and everyone that means so much to you. you feel your heart beat deep
down. You're in the shame of causing the stain.
I tried to cry myself to sleep 'cause it was suppose to hurt.
I know better then to let you break my heart, once again. You're not worth the time
that this is taking. How long's it gonna
take before you see that she's no me? So don't say you're sorry 'cause
i'm not gonna litsen. Now i know the reason why i could'nt breathe.
It's been to hard to say, we're fallin of the edge again.
Maybe you'll call me someday. Hear the operator say the number's no good
and that i've had a number of chances, for you. Youv'e got a face for a smile, you know.

Nu när jag har bestämt mig att skriva, som jag nu funderat över hela dagen är jag helt tom.
Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska berätta, mer än att jag håller på att bli
sinnessjuk, bokstavligt och jag har inte ens mage att prata om det utan det ända sättet
att jag ens vågar erkänna det för mig själv är tvånget att skriva. Just det, jag måste
tvinga mig själv till det för det finns absolut ingenting inom mig som säger att någon ska
förstå, vad jag just går igenom och vad som egentligen pågår i mitt huvud, för det förstår
jag inte själv.

Som de flesta redan vet, fick jag i September 09 diagnosen Endomterios, efter knappa 7 år av
besvär, smärtor och allt där till. Sedan dess har mitt tillstånd både fysiskt och psykiskt blivit
allt sämre.
Jag har lagt ner skolan, pratar knappt med mina vänner och jag orkar knappt kliva upp ur
sängen numera, men jag vet att jag måste.
Såsom jag blivit behandlad med alla möjliga läkemedel har det blivit allt sämre.
Dexofen satte mig på en annan planet, jag visste knappt att jag existerade men ja, den fick mig
att sova, ibland..
Tradolan hjälper mig att bli av med myrkrypen men, den håller mig vaken och jag får desto
mera värk när den gått ur kroppen.


Den senaste månaden har jag knappt sovit alls på nätterna. I vissa fall har jag sovit hela nätter men det
har hänt någon enstaka gång i veckan. När jag väl gör det, drömmer jag precis som vem som helst.
MEN, kan du föreställa dig att varje gång, få en känsla av verklighet? Det är svårt att förklara, då
det är ganska vanligt att ha drömmar som känns så verklig när man vaknar, men tänk dig att
du gör dig illa och vaknar att du har ont så du gråter på stället du gjorde illa i drömmen.
Så har jag det varje natt, jag får sova ostört. Men det är inte bara att jag vaknar av värk som
jag också haft i drömmen. En natt drömde jag att någon som står mig väldigt nära hade dött och
när jag vaknade grät jag så fruktansvärt att jag faktiskt var övertygat att det var sant och det känner
jag än idag. Det finns inte en sekund som jag kunnat intala mig själv att det bara var en dröm. Men
Jag drömde en gång om min pojkväns morfar. Det har var visserligen snart ett år sedan men jag
vill ändå ta upp det.
Jag hade aldrig träffat honom och ändå var Joakim där nästan varje dag, hälsade på för att
han var väldigt sjuk. Notera: Jag hade aldrig ens sätt honom på ett fotografi.
En natt drömde jag om en gammal man som tog med mig till en plats han ville visa mig,
vi skulle gömma oss där. Det var massor av olika rum, jag minns ett med ett biljard bord.
Det är allt jag kan komma ihåg och jag minns ett ansikte som log emot mig och vinkade till
mig att komma.
Dagen efter ringde Joakim och talade om hans bortgång.

Två veckor efter låg vi i sängen en morgon och han visade fotografier och då dök det upp,
ett foto av hans Morfar och han såg precis ut som i drömmen.

För inte så länge sedan hände en liknande sak, denna gång om min Farmor. Jag har inte träffat
henne på flera år, förens jag hade en dröm. Nu, det enda jag minns här var att hon satt på en säng
med ryggen emot mig, hon hade en tofs i håret likt min längd. Hon satt där och sa inte ett ord, bara
gungade försiktigt som hon satt där längs sängkanten.
Dagen efter får jag höra att hon blivit mycket sjuk och låg på sjukhuset.

Jag låg själv inne under den tiden men gick aldrig och hälsade på henne, fören någon vecka
efter åkte vi till stället hon bor på. Där igen, jag hade inte sätt henne på flera år och
hon såg lika dan ut som jag drömde att hon gjorde. 

Dessa två drömmar jag har upplevt har tills nu varit de absolut otäckaste jag varit med om tills natten
till idag.

Jag har under många år trott att jag inte kunnat blivit med barn, bara någonting jag har fått
för mig, att jag helt enkelt är infertil. När jag fick konstaterat att jag hade Endometrios
trodde jag ännu mera på detta. Att få barn, en dag är min högsta dröm, kan jag inte få
bilda familj känner jag ingen anledning att finnas till denna värld, för det är den största
och enda jag önskar.

Den här drömmen var lite suddigare och något längre än de andra jag tidigare haft.
Men jag har aldrig upplevt något liknande.

Jag hade tagit två Gravititets test under samma vecka, båda negativa. Veckan efter
får jag åka in på sjukhuset för att någonting var fel, där jag födde en så otroligt vacker
dotter. Jag fick en sann känsla av att jag hade blivit en mor, på riktigt. & känslan var
kvar i mig även när jag vaknade, tårarna rann från mina kinder när jag vaknade och
kände en smärta i magen som gjorde att jag bara ville sticka kniven i mig, samtidigt som
jag hade kvar moderskänslan jag fick i drömmen, som var så sann. Jag låg i sängen i
över en timme för jag kunde inte resa mig av smärtan. När jag väl kom upp och kunde
gå på toaletten hade jag blött som en gris. & jag har inte släppt
tanken om det på hela dagen som gjort mig, lätt arg och ledsen. Men jag har inte mage
att tala om det. För denna obehagliga känsla går inte att prata om, inte i min situation.
Jag är rädd att somna just för att jag vill undvika att uppleva dessa saker, och det
är inte första gången.
Det är varje gång jag somnar och får sova hela natten. Men det är alltid olika saker, så som
att jag gör illa mig eller liknande händelse ovan. Men jag glömmer de flesta dagen efter
jag upplevt dem, även fast jag kan inte minnas vad det var
hur mycket jag än försöker. & det gör ont i hela mig.

Men vad jag upplevde inatt, kommer jag aldrig glömma.

Jag vet inte vad jag ska säga att jag upplever det som, annat än att min hjärna spelar mig
spratt som snart drar mig till vansinne.