storlillan

Här sitter jag, dricker öl och kollar igenom lite gammalt.. Texten nedan är en utav dom, jag skrev när jag mådde som sämst (finns ett  gäng] men denna är en av mina favoriter. Idag, förstår jag inte själv hur jag kunnat skriva så djupt som jag gjorde.. Jag försöker förstå hur man kan må så otroligt dåligt.
 2.5 år av mitt liv är en ända stor minneslucka..
Jag försöker att minnas den tiden och jag har försökt men nada... Ska jag var ärlig så tynger det mig
otroligt mycket. Att inse att man mått så pass dåligt att man inte ens kommer ihåg vad man gjort under så
lång tid... Men en sak vet jag, att.....
 Jag har gjort mycket dumt i olika delar av mitt liv, men det är ingenting jag ångrar.... för det hade inte gjort mig till den jag är idag.



Svarta och tomma, utan glädje och hopp. Jag är ensam i mörkret, kan ej hitta ut.
Vem kan hjälpa och trösta. Utan att själv råka ut för tomheten. Se på mig och du vet varför. Se mig i ögonen och säg vad du ser. Bara ensamhet och misstro.
Varför?
Jag är levande död. Själen är död sen länge, ögonen har mist sin glöd. Hjärtat har frusit, och blivit till sten. Fingertopparna som rör dig, är kalla som is.
Ja, levande död är vad jag är. Jag har länge sökt, efter det jag aldrig haft.
Sökt på dagen,sökt på natten. Sökt i solsken,sökt i skuggorna. Men jag kan ej hitta det. Vad ska jag göra utan det? Inget verkar det som. Den är borta,kanske stulen.
Jag kommer sakta tyna bort, för vem kan leva utan en själ? Inte jag.
Jag får förbli levande död. Natten är som gjord för mig, så mörkt och tyst.
Man kan ströva runt, slippa alla blickar. Natten är den tid på dygnet, som jag älskar alldra högst. Den levande döda älskar mörkret, stjärnorna,månen,ensamheten.
Mitt rätta element är natten. Jag är ett med skuggorna. Lika tyst, och lika farlig.
Det är natt, och så kallt. Djuret smyger fram, letar efter ett lämpligt offer.
Djurets tassar är tysta, blicken är skarp, och hörseln på topp. Inget kan komma undan, den ser allt, hör allt. Väntar.
På sitt offer, som går längs stigen. Så hungrig, så blodtörstig. Jag inväntar rätt tillfälle, att gå till attack.
Nattens mörker sänker sig ner över skogsgläntan. Allt är tyst och stilla,vinden sveper över trädtopparna. Men förutom de så är det helt tyst. Plötsligt kan man se ett par knallgula ögon i skuggorna. Sakta smyger djuret fram, en kolsvart panter.
Den ser sig om, och hoppar sen upp e en trädgren. Sakta lägger den sig ner för att vila. Strax sover den,men har örona på helspänn. Även det farligaste djur behöver sova en stilla, sval och vanlig natt som denna. Hur kan man beskriva mig?
Tillbakadragen,tyst,allvarlig? Eller glad,snäll och trevlig?
Kanske hatisk,ondskefull,misstänksam? Eller allt på en gång? Eller kanske inget av dom? Det kan inte jag avgöra, det gör alla ni som pratar med mig. Men inom mig är jag allt igenom svart. Vad är lycka igentligen? Att man har många vänner, går i en bra skola, har en underbar pojkvän, att man blir omtyckt. Nej..
Lycka är att man vågar vara sig själv, och att man trivs med det. Vänskap,kärlek och umgänge har inte med saken att göra. Att inte våga vara annorlunda, är inte att vara lycklig. Man ska inte alltid följa med *strömmen*.
det gör i varjefall inte jag.

Updateby;

Sandra-Madeleine hamberg.
2005