storlillan

Tystnaden sluter sig som ljudets lufttäta
slussar i rummet hos den - i vanliga fall
välsmorde poetens artikulerande munläder.

Han står nu stum
och bitvis återhållen.

Detta,
icke för att han
drabbats av en
temporär minneslucka
och letar efter något att säga,
utan för att han lider av en
omedelbar och rent av
påfallande förälskelse.

En förälskelse
 - så stark att solen
för ett ögonblick
upphör att lysa
och tiden rinner
som sand för hans ögon
och sluter det eviga.

Han trevar i den dunkla kylan
och finner en värmande hand
att vila sina frusna läppar mot.
Han kysser handen
och känner pulsen
åter.
Kärleken vet ingen
skillnad på ljus eller mörker
om man finner
det man saknat är nära.