storlillan

Nu när jag har bestämt mig att skriva, som jag nu funderat över hela dagen är jag helt tom.
Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska berätta, mer än att jag håller på att bli
sinnessjuk, bokstavligt och jag har inte ens mage att prata om det utan det ända sättet
att jag ens vågar erkänna det för mig själv är tvånget att skriva. Just det, jag måste
tvinga mig själv till det för det finns absolut ingenting inom mig som säger att någon ska
förstå, vad jag just går igenom och vad som egentligen pågår i mitt huvud, för det förstår
jag inte själv.

Som de flesta redan vet, fick jag i September 09 diagnosen Endomterios, efter knappa 7 år av
besvär, smärtor och allt där till. Sedan dess har mitt tillstånd både fysiskt och psykiskt blivit
allt sämre.
Jag har lagt ner skolan, pratar knappt med mina vänner och jag orkar knappt kliva upp ur
sängen numera, men jag vet att jag måste.
Såsom jag blivit behandlad med alla möjliga läkemedel har det blivit allt sämre.
Dexofen satte mig på en annan planet, jag visste knappt att jag existerade men ja, den fick mig
att sova, ibland..
Tradolan hjälper mig att bli av med myrkrypen men, den håller mig vaken och jag får desto
mera värk när den gått ur kroppen.


Den senaste månaden har jag knappt sovit alls på nätterna. I vissa fall har jag sovit hela nätter men det
har hänt någon enstaka gång i veckan. När jag väl gör det, drömmer jag precis som vem som helst.
MEN, kan du föreställa dig att varje gång, få en känsla av verklighet? Det är svårt att förklara, då
det är ganska vanligt att ha drömmar som känns så verklig när man vaknar, men tänk dig att
du gör dig illa och vaknar att du har ont så du gråter på stället du gjorde illa i drömmen.
Så har jag det varje natt, jag får sova ostört. Men det är inte bara att jag vaknar av värk som
jag också haft i drömmen. En natt drömde jag att någon som står mig väldigt nära hade dött och
när jag vaknade grät jag så fruktansvärt att jag faktiskt var övertygat att det var sant och det känner
jag än idag. Det finns inte en sekund som jag kunnat intala mig själv att det bara var en dröm. Men
Jag drömde en gång om min pojkväns morfar. Det har var visserligen snart ett år sedan men jag
vill ändå ta upp det.
Jag hade aldrig träffat honom och ändå var Joakim där nästan varje dag, hälsade på för att
han var väldigt sjuk. Notera: Jag hade aldrig ens sätt honom på ett fotografi.
En natt drömde jag om en gammal man som tog med mig till en plats han ville visa mig,
vi skulle gömma oss där. Det var massor av olika rum, jag minns ett med ett biljard bord.
Det är allt jag kan komma ihåg och jag minns ett ansikte som log emot mig och vinkade till
mig att komma.
Dagen efter ringde Joakim och talade om hans bortgång.

Två veckor efter låg vi i sängen en morgon och han visade fotografier och då dök det upp,
ett foto av hans Morfar och han såg precis ut som i drömmen.

För inte så länge sedan hände en liknande sak, denna gång om min Farmor. Jag har inte träffat
henne på flera år, förens jag hade en dröm. Nu, det enda jag minns här var att hon satt på en säng
med ryggen emot mig, hon hade en tofs i håret likt min längd. Hon satt där och sa inte ett ord, bara
gungade försiktigt som hon satt där längs sängkanten.
Dagen efter får jag höra att hon blivit mycket sjuk och låg på sjukhuset.

Jag låg själv inne under den tiden men gick aldrig och hälsade på henne, fören någon vecka
efter åkte vi till stället hon bor på. Där igen, jag hade inte sätt henne på flera år och
hon såg lika dan ut som jag drömde att hon gjorde. 

Dessa två drömmar jag har upplevt har tills nu varit de absolut otäckaste jag varit med om tills natten
till idag.

Jag har under många år trott att jag inte kunnat blivit med barn, bara någonting jag har fått
för mig, att jag helt enkelt är infertil. När jag fick konstaterat att jag hade Endometrios
trodde jag ännu mera på detta. Att få barn, en dag är min högsta dröm, kan jag inte få
bilda familj känner jag ingen anledning att finnas till denna värld, för det är den största
och enda jag önskar.

Den här drömmen var lite suddigare och något längre än de andra jag tidigare haft.
Men jag har aldrig upplevt något liknande.

Jag hade tagit två Gravititets test under samma vecka, båda negativa. Veckan efter
får jag åka in på sjukhuset för att någonting var fel, där jag födde en så otroligt vacker
dotter. Jag fick en sann känsla av att jag hade blivit en mor, på riktigt. & känslan var
kvar i mig även när jag vaknade, tårarna rann från mina kinder när jag vaknade och
kände en smärta i magen som gjorde att jag bara ville sticka kniven i mig, samtidigt som
jag hade kvar moderskänslan jag fick i drömmen, som var så sann. Jag låg i sängen i
över en timme för jag kunde inte resa mig av smärtan. När jag väl kom upp och kunde
gå på toaletten hade jag blött som en gris. & jag har inte släppt
tanken om det på hela dagen som gjort mig, lätt arg och ledsen. Men jag har inte mage
att tala om det. För denna obehagliga känsla går inte att prata om, inte i min situation.
Jag är rädd att somna just för att jag vill undvika att uppleva dessa saker, och det
är inte första gången.
Det är varje gång jag somnar och får sova hela natten. Men det är alltid olika saker, så som
att jag gör illa mig eller liknande händelse ovan. Men jag glömmer de flesta dagen efter
jag upplevt dem, även fast jag kan inte minnas vad det var
hur mycket jag än försöker. & det gör ont i hela mig.

Men vad jag upplevde inatt, kommer jag aldrig glömma.

Jag vet inte vad jag ska säga att jag upplever det som, annat än att min hjärna spelar mig
spratt som snart drar mig till vansinne.